Hej.
Jag har inte skrivit på hur länge som helst och det är sjukt för jag älskar att skriva. Men mitt liv har varit i en ända röra. Allt har hänt på en och samma gång och allt har varit skit åt helvete men har ändå fört med sig sina bra stunder. Min bästa vän Karin, hon dog i en bilolycka den 2e december 2011 och det vände hela mitt liv upp och ner. helt plötsligt har mn inte den där ända personen som man kan förlita sig på kvar i livet men man måste ändå fortsätta leva. Jag finns men Karin finns inte. Och det r något som jag aldrig kommer finna mig i. Jag förstår att om man läser detta så tänker man "stackars tjej" men nej, jag är så trött på att folk hartyckt synd om en. Jag är så trött på att må dåligt, jag vill leva och må bra. Men hu kan jag det? Min bästa vän är död. Hon ligger begravd i jorden i en vacker vti kista med fina rosa blommor på och det gör så ont så jävla ont i mig. Jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen. Och då är jag en så svag person att jag gör det som är lättast för mig, jag vänder mig till alkoholen. Jag har inte blivit alkoholist eller någonting sånt, men jag festar a lot! Det är ett sätt för mig att för en kväll, eller för en natt bara glömma och få vara jag, mig själv utan bekymmer. Men det går inte, verkligheten kommer alltid ikapp och gör alltid allt värre. Och jag hade en fantastisk kille som jag älskade över allt annat, han var int min pojkvän men han var perfekt för mig. Och vad gjorde inte jag då om inte det jag är bäst på, jo att förstöra för mig själv. Jag drack ju såklart. Och jag är inte mig själv när jag dricker, jag är den sämre versionen av mig själv, för att det känns bra att vara den personen som inte bryr sig och som an göra som hon vill för att hon är störst bäst och vackrast. Men inombords är jag så liten att jag knappt syns. Men jag förstörde allt. Jag förstörde det jag ade som höll mig vid liv, honom. Vilket gjorde att jag började festa mer självklart så smart är jag. Och jag älskade verkligen honom. Mer än något annat och ja skulle välja honom vilken dag i veckan som helst. Det var hans existens som gjorde att mitt hjärta slog. Det var hans luft jag andades. Det var hans ord so betydde något för mig. Hans röst som fick mig att vilja gå upp på morgonen. Hans ögon som gjorde att jag ville öppna mina. Det var hans kyssar som gjorde att jag ville ha mer av livet. Sen försvann han. Lämnade mig ensam kvar att stå fast. Jag klandrar honom inte för vad jag gjorde mot honom var hemskt, och jag ångrar det varje dag. Det jag inte förstår är varför. Den oändligt stora frågan som jag aldrig kommer få svar på. Fan va bra han är. Fan va bra hon var. Fan va jag suger.
